har ni nånsin känt er otillräckliga? att allt ni säger och gör är fel? så känner jag det ofta. det är precis som om min hjärna vill straffa mej. den realistiska och praktiska sidan av mej ser hur det är och vet att jag överreagerar och försöker få mej själv att tänka att det inte alls är så som min negativa och deppiga sidan tror och tycker. jag vet att man inte ska tänka på saker man blir deppad av men jag kan inte rå för det.
jag har aldrig älskat en kille som jag älskar min sötis. min sötis är allt för mej. utan honom skulle jag inte kunna leva. jag älskar honom över allt annat, av hela mitt hjärta. jag saknar honom så det gör ont när han inte är här.
jag vet att han älskar mej med och saknar mej med. men den deppiga sidan av mej känner inte det alltid. utan börjar tvivla ibland. men då är den där realistiska sidan av mej där och försöker få mej själv att inse att han älskar mej mkt. den seppiga sidan vet också att han älskar mej. men den vill ha mer bevis. fler snälla och fina ord och bedyrelser. men han säger mkt fina saker och säger ofta att han älskar mej.
han gör mej till den lyckligaste personen i världen. jag vill alltid ha honom vid min sida.

en bakgrund till att jag tvivlar ibland är mitt dåliga självförtroende. det ligger ibland på topp ibland i botten. jag har nog ett visst bekräftelsebehov av saker. jag vill känna mej älskad, vill känna att folk behöver mej. önskar att folk skulle göra saker för mej som jag gör för dem. mitt dåliga självförtroende har jag fått av flera års mobbing i grundskolan. de knäckte mej rejält. under gymnasiet var det lugnt men då var jag så blyg och osäker att jag inte vågade skaffa mej riktiga vänner på nåt sätt. jag skapade några få nära kontakter. men andra kände jag bara ytligt. och eftersom jag var så blyg och osäker och kände mej ful så vågade jag inte ut och festa och träffa killar. jag kände mej för ful och ville inte höra att jag var ful mer. så därför hade jag ju ingen erfarenhet där. men i slutet av trean hittade jag en kille som älskade mej. jag trodde väl att jag var kär i honom med. men efter ett halvår insåg jag att det inte var äkta kärlek så vjag gjorde slut. han blev helt förkrossad. sen dess har vi inte pratat. men det gör mej inte jättemkt. den våren (vilket är våren 2007) så hade jag lite strul och så. kände mej mer uppskattad eftersom jag inte hörde att jag var ful längre utan tvärtom. men under denna terminen så pendlade jag mellan deppiga stunder och glada stunder. jag gjorde ett volontärår i ryssby. min kollega var orolig för mej och ringde en läkare. jag fick en förklaring till min deppighet. jag visade många tecken på depression. men jag har inte blivit diagnoserad depression av en läkare så som jag vatt hos. utan bara att jag skulle kunna lida av depression. det skedde lite bråk med en av mina bästa kompisar och det gjorde ju inte mej mndre deppig. inte en enda gång under grundskolans år av mobbing skar jag mej. på våren 2007 gjorde jag det första gången. och då hade jag egentligen ingen stor anledning att göra det. men ville prova. det var en konstig nyfikenhet om hur det kändes. i juni fick jag sen höra att jag skulle gå och dö av en kompis. blev så ledsen att jag skar mej igen. att skära mej är en av de dummaste sakerna jag gjort. det blir inte bättre av att man gör det. visserligen gjorde det ont där. men så fort det onda går över känner man ju deppigheten igen. skar mej en gång till under hösten och det ångrar jag. sen dess har jag bråkat med min allra bästa vän och blivit sårad av henne. men jag skar mej inte. och det är jag stolt över mej själv för. en anledning att jag inte skar mej var att älsklingen var hos mej och stöttade mej. tack sötis! utan dej där vet jag inte vad jag skulle gjort.

jag började umgås med en jättegullig kille i typ april som blev kär i mej. och jag tyckt han var snygg och så men det kom inga såna känslor fram riktigt. och så i somras började jag träffa sötisen. vi hade känt varann 2 år redan. men inte umgåtts så mkt. iaf inte själva. och jag föll för honom. jag upptäckte hur söt och snygg han var. hade allt jag önskade med, mörkt hår, blå ögon, fina händer. men jag tror han föll för mej först. han frågade en kväll om jag var kär. då sa jag vet inte. och frågade om han var det. han sa ja, och jag frågade i vem. då sa han aytt han var kär i mej. och då insåg jag att jag var kär i honom med och att jag vatt kär i honom sen vi började träffas i slutet av maj/början av juni. det dröjde inte länge förrän vi var tillsammans. den 18 juli, den dagen är den bästa i mitt liv. då insåg jag vad riktig kärlek är. och jag älskar honom bara mer för varje dag som går. min största rädsla är att han ska tröttna på mej. han får mej att må bra.
just nu känner jag mej så ensam. jag vill ha honom hos mej. men jag är hemma i kalmar och han är hemma i olofström, vilket är 17 mil emellan oss... det är jobbigt. men vi har träffats rätt ofta ändå. jag bodde i bromölla innan och det är 2 mil från olofström med jättebra förbindelser.

en annan sak som får mej deppig är skolan. jag vet inte om jag vill gå kvar på tursimprogrammet eller inte. det är så svårt.

hur ska jag göra för att få väck min deppighet? jag vill må bra. jag vill kunna tycka om mej själv. men vet inte hur jag ska göra. några förslag?

älskling, jag älskar dej så mkt. du är mitt allt. du betyder allt för mej. din för evigt! tack för att du är min. du gör mej så lycklig!

och till S (Bästisen) vill jag säga att du betyder jättemkt för mej! jag älskar dej!